Att grädda våfflor på vedspis

När vi renoverade och byggde köket för 8 år sedan så flyttade vi in vedspisen, som stod som värmekälla i uthuset, till vårt nya kök. Vi tänkte att den kunde vara bra att som värmekälla ha plus att den var ju relativt tidsenlig med resten av huset. Att vi gillar att återanvända gamla grejer gjorde ju dessutom valet ganska enkelt. Vi hade dessutom planer på att kunna använda den till matlagning vid händelse av strömavbrott.

Så nu står den där i och lever en central tillvaro mitt i köket i sin oanvändbarhet. För det är en omöjlig köksattiralj. Om den ska användas måste den först och främst rensas från alla grejer som normalt sett står på den. För på grund av nedanstående orsaker används den nästintill aldrig.

Den ska värmas upp. Men småved (som någon måste hugga till) har vi liksom inte normalt sett eftersom braskaminen, som står bredvid vedspisen, sväljer ganska stora vedstycken. Spisen ska dessutom vedmatas hela tiden i det lilla facket. En pinne i taget går det in. Man måste därför stå intill den nästan  hela tiden för att kolla så att elden är tillräcklig. Då blir det varmt. Dj-ligt varmt efter ett tag.

När den sen är riktigt varm kan man börja tillaga mat på den. Vi försökte oss på våfflor idag. I ett gammalt gjutjärnsvåffeljärn, avsett för vedspisar. Alltså är järnet gjort i riktigt tjockt gods så att det ska hålla värmen bra och grädda fina våfflor. Men det tar tid att värma upp ett sånt rejält järn och det har dessutom bara järnringar att hålla i. Som också blir riktigt varma efter ett tag. Att hålla i dem utan grytlappar är inte att tänka på.

När sen järnet äntligen var riktigt varmt smordes järnet med mycket smör och våffelsmeten hälldes i. Det såg riktigt bra ut! Då gick brandvarnaren igång. Bränt smör på vedspis osar riktigt mycket, bara så ni vet. När brandvarnaren, efter en stund, började larma för andra gången fick den under resten av tillagningen den ligga och vila på skänken. Det var lugnast så.

Första laggen brände fast. Likaså den andra. Den tredje laggen blev bara gräddad på ena sidan så när den fjärde nästan lossnade av sig själv trodde vi knappt våra ögon. Men sicka våfflor! Ljuvligt frasiga och fantastiskt goda!

Men även om vi lyckades till sist så kommer vår kära vedspis att få fortsätta att stå där mitt i köket och inte användas. Förutom en gång varje vinter då vi försöker oss på att laga våfflor, igen.